Igår skrev jag en post om det faktum att flygpassagerare från Storbritannien i strid med regeringens förbud utan åtgärd släppts in i landet. Jag angav även att jag inte tog ställning för eller emot förbudet i sig, men att misslyckandet att genomdriva ett fattat beslut visar på brister i den svenska förvaltningen. När jag vaknade i morse hade detta inlägg över 230 kommentarer, varav ett stort antal ondgjorde sig över att jag förmodades kräva förbud jämförbara med totalitära länder.

Reaktionen är mycket intressant.

Oaktat var man står i frågan rörande hur stor staten ska vara och vilka befogenheter den bör ha är det angeläget att den är förmögen att utföra de uppgifter den faktiskt är ålagd. Det är således inget ideologiskt ställningstagande att kritisera en regering som inte klarar av att genomdriva sina beslut, utan ett konstaterande av rent förvaltningsmässiga brister som borde vara av intresse för samtliga medborgare, oavsett ideologisk hemvist.

I en libertariansk stat har medborgarna egen beredskap och egna resurser. En stor socialstat tar medborgarnas resurser för att ansvara åt dem. Man kan argumentera för båda systemen — men inte för en stor socialstat där medborgaren ÄNDÅ måste ha individuell beredskap eftersom staten inte är förmögen att genomdriva åtgärder.

Det hela kan liknas vid en buss som dundrar ner för gatan i 100 kilometer i timmen, där chauffören gång på gång aviserar att han ämnar svänga, medan bussen obevekligen fortsätter rakt fram i samma hastighet. Att då påpeka att styrningen inte verkar fungera borde för samtliga passagerare vara angelägen information – men bemöts istället med fnysningar: “Du vill bara ha en totalitär höger-gir!” “Den svenska bussen är en av de bästa i världen!” “När blev du busschaufför?!”

Den svenska psykologin verkar utifrån någon form av omedveten patriotisk lojalitet till den svenska staten och dess myndigheter tvångsmässigt rationalisera bort alla brister under förevändningen att “man hela tiden ville att det skulle bli just så som det blev.” Och medan chauffören nogsamt ägnar hela sin uppmärksamhet åt att dela ut rättvisemärkta snacks och arrangera om passagerarnas placering för att uppnå en lämplig demografisk blandning kan alla se att en betongvägg närmar sig vindrutan.

Och när katastrofen väl är ett faktum, då skyller man på meningsmotståndarna: nyliberalismen, socialismen, regeringen Fälldin eller spökplumpen – och gråter ut under parollen “ingen såg det komma!”