Jag vill inleda med att tacka Lars Vilks för ett välavvägt svar på min videokrönika “Varför kris-prioriteras kulturen.” Den går att se här.

Vilks problematiserar på sin blogg mitt videoinlägg i kulturdebatten, apropå att regeringen nyligen tilldelade kulturen en halv miljard kronor i krisstöd. Detta är mitt svar.

Min kritik är inte riktad mot kulturen eller konstnärerna, utan mot den statliga inblandningen och kulturinstutionernas korporativistiska organisationsmodell.

Vilks framhåller att den statliga ordningen saknar enad front i kulturfrågan, och att man varken stoppar eller premierar specifika konstverk eller konstnärer på ett enhetligt vis. Att staten samtidigt ger plats åt och refuserar kontroversiella verk är dock ingen förmildrande omständighet.

Mitt ifrågasättande av statens kulturpolitik gäller varken dess uppsåt eller innehåll – utan den demokratiska faran med att låta staten blanda sig i kulturlivet alls. Vägen till helvetet är som bekant stensatt med goda föresatser, och den makt folket idag avhänder sig tillkommer inte bara dagens regering – utan även alla kommande.

De kulturpolitiska mål som fastslås i kulturdepartementets regleringsbrev – exempelvis jämlikhet, inkludering av romsk kultur och könspluralism – är på inget vis klandervärda i sig. 

Att statsmakten försetts med verktyg för att villkora kulturens finansiering på detta vis ger även en framtida, auktoritär regering en kungsväg till att ideologiskt och propagandistiskt kunna styra kulturens innehåll – genom att helt enkelt ändra de kulturpolitiska mål som reglerar finansieringen.

Accepterar man att regeringen idag kräver att kulturen ska genomsyras av jämlikhet, inkludering och könspluralism – då accepterar man även att en framtida regering kan komma att kräva att kulturen genomsyras av styrka, kamp och etnisk renhet.

Det är själva principen om den statliga inblandningen som är fel.

Att försvara denna riskabla konstruktion, under förevändningen att det stora antal konstnärer som utexamnieras vid Sveriges sex konsthögskolor måste kunna skattefinansieras är ett cirkelargument. Det finns nämligen redan ett ord för skapande verksamhet som inte bär sig ekonomiskt – det kallas hobby om man är illvillig, och kall om man är välvillig.

I den kulturpolitiska diskussionen om ekonomi framställs ofta själva kulturens existens som beroende av skattefinansiering. Vilks framhåller att bildkonsten fördyrats och att Sverige är en liten ekonomi med få finansiärer.

Bildkonstens kostnadsprofil är ett bredare fält än vad jag kan uttala mig om – men jag vet detta: nästan alla kreativa verktyg har genom digitaliseringen förbilligats, och mängden konstnärliga uttryck som nu når oss över internet har aldrig varit större. Det mesta av denna kulturproduktion sker som den alltid har gjort: genom att individer, drivna av skaparglädje, och inspiration gemensamt och självständigt utforskar nya typer av uttryck och kreativ produktion.

Helt utan statlig inblandning.

Saknas finansiärer för konstnärliga projekt torde en rimlig väg framåt vara att helt skattebefria investeringar i kulturprojekt – snarare än att först avkräva medborgarna deras medel och sedan under kulturpolitiskt överinseende återbörda dem.

Dessa perspektiv framför jag av omsorg om den fria kulturen, inte som en kritik mot den.

Med värme,

Henrik