Sydsvenskan korrigerar i tysthet

Sydsvenskan, vars omdöme jag via denna blogg igår ifrågasatte i samband med att de valt att publicera min replik två ledarskribenter emellan under rubriken “läsarbrev”, dessutom undangömd under en länk med annan titel, har idag i tysthet flyttat min replik till under den ledare som åsyftas. Gott så, detta är en kontextuellt relevant placering och följer normal praxis.

Det var en intressant process att observera denna justering äga rum, och jag betraktar vårt replikskifte tämligen ointressant i jämförelse vad själva processen röjer om journalistik och tidsanda.

Huvudtemat i min av Sydsvenskan kritiserade ledare i SvD var den journalistiska reaktionen på att jag i samband med ett inbrott i en privat Facebook-post publicerade delar av ett samtal med en polisman. Jag delgavs efter detta av journalister en betydande mängd identitetspolitisk undervisning, och tillfogades i nedlåtande termer kritik för att inte förstå olämpligheten i att redogöra för vissa sakförhållanden.

Det är min bestämda övertygelse att denna egenmäktigt mästrande hållning, vilken i mitt fall ansåg sig berättigad att ta över en post som utgjorde en privat varning för en mycket brutal form av trygghetskränkning, är fundamentalt kontraproduktiv och kontextuellt tondöv.

När Sydsvenskan refererade till min ledare om detta användes, avsiktligt eller oavsiktligt, liknande retoriska figurer för att förminska och trivialisera mitt perspektiv. Jag uppfattade detta som en pregnant illustration av just den poäng jag sökt understryka, och bad därför om replik.

Det var mycket överraskande att fortlöpande mötas av dessa förminskande grepp under loppet av publiceringen, och den politiska chefredaktören Heidi Avellans reaktioner i samband med att mitt inlägg fick spridning i sociala medier är mycket talande.

Initiellt impliceras kritiken vara rättshaveristiskt nonsens:

 

Nästa reaktion implicerar obefogad kränkthet utifrån perspektivet att jag inte förstår textens innehåll.

 

Slutligen slår man ifrån sig kritiken på semantisk grund.

 

Någonstans i denna veva blir kritiken i sociala medier rimligen för omfattande och genant, och utan vidare meningsutbyte publiceras min replik under den relevanta ledartexten.

Intressant i sammanhanget är brytningen mellan gamla och nya maktstrukturer. Sydsvenskan tjänar som ett gott exempel på en vertikal och centraliserad organisation med rötter i den industriella ekonomins förutsättningar. Nyheter värderas, och tillsatta befattningar avgör vad som publiceras, vilka som får komma till tals och under vilka förutsättningar detta får äga rum. Ledarsidans tilltal är fostrande, med en mycket hög moralisk ambition att vara en folkbildande förnuftets röst. I paritet med att denna organisationsforms betydelse eroderar minskar även de redaktionella resurserna, vilket innehållsmässigt accentuerar diskrepansen mellan den höga ambitionsnivån och den produkt man de facto levererar.

Det är svårt att vända en stor organisation och jag klandrar inte ledarskapet, men förmågan att anpassa sig till en tillvaro som domineras av digitala medier är ännu obefintlig. Den ovan beskrivna processen utgör en utmärkt illustration av detta. En stelbent organisation som känner sig besvärad av perspektiv som avviker från den fastlagda narrativen väljer en publiceringsstruktur som framstår löjlig så snart den exponeras.

Uppfattningen att ett perspektiv kan kvävas i en digital ekonomi är närmast löjeväckande anakronistiskt, och som konsekvens får min text naturligtvis enormt mycket större exponering (i nuläget över 23.000 sidvisningar) så snart hanteringen börjar debatteras inför öppna ridåer.

Den digitala mediafloran är horisontell, kaotisk och vildvuxen. Den kräver och ger mer. Den analoga mediasfären är vertikal, ordnad och vaktas av långtidsinstallerade befattningshavare. Friktionsytan mellan dessa två organisationformer frigör mycket energi, och förklarar mycket av de vertikala organisationernas missnöje: det innebär förlust av privilegiet att definiera samhällsnarrativen.