Sydsvenskan vill stå oemotsagd

“När ett inbrott på Gamla Väster skymmer den kriminalitet som Malmö lider av på riktigt” twittrar Sydsvenskans politiska chefredaktör Heidi Avellan, och länkar till en ledartext som kritiserar min artikel i Svenska Dagbladet, där en polisman efter ett inbrott gett mig rådet “Ärligt, bo inte i Malmö. Det här ökar så mycket att det inte går att hantera.”

I artikeln presenteras jag titellöst och förminskande som “en man”, polisens chockerande råd som “en ensam polismans förflugna ord”, min artikel som helhet fastslås vara irrelevant och “inte mycket att fästa vikt vid”. Det största problemet framhålls vara att den överhuvud taget publicerats.

Då jag uppmuntrar en respektfull och öppen demokratisk dialog, och min artikel utgjort grunden för en kritisk ledartext baserad på just de trivialiserande journalistiska grepp min egen artikel problematiserar kontaktade jag Sydsvenskan för replik.

Jag kontaktas enter ett par timmar via mail av redaktionssekreterare Henrik Bredberg som ber mig ringa för att diskutera saken. Jag ringer upp, ombeds förklara vilken typ av kritik jag vill framföra, och erbjuds efter en del tvekan 800 tecken. Jag förklarar att det är omöjligt att lämna en vederhäftig replik som är kortare än sex tweets och får slutligen 1100 tecken inklusive blanksteg.

Jag får en timme på mig att inkomma med min text, och måste avge ett löfte om att inte nämna eller rikta mig till Heidi Avellan utan endast adressera tidningen som helhet.

Jag uppfyller samtliga kriterier och inkommer med en text, vilken publiceras utan att jag kan finna den. Efter kontakt med redaktionen delges jag följande instruktion:

“Du går in på Sydsvenskan.se, klickar på Opinion, och den tredje texten klickar du på. Det står:  ”Läsarbrev: ‘En skrämmande bild av det svenska försvaret’. Din text är den sista av tre.”

Man har alltså placerat min replik under rubriken läsarbrev, och även placerat den under en länktitel utan koppling till min text, dessutom längst ned på sidan under två icke-relaterade artiklar. Jag kontaktar redaktionen igen och påpekar att jag är obekväm med att publiceras som ett läsarbrev när det är två av landets största tidningars publicerade ledartexter, som av skribenterna själva debatteras. Man är inte benägen att göra någon vidare korrigering av denna placering. Jag kan inte tolka situationen på annat sätt än att man aktivt vill begränsa textens exponering.

Min replik är i sig betydelselös, men Sydsvenskans hantering av situationen tjänar oavsiktligt som en pregnant illustration av den från journalistiskt håll kontraproduktiva tondövhet min ursprungstext beskriver. Ett mästrande och nedlåtande förringande, och en ovilja att befatta sig med de påtagligt verkliga trygghetskränkningar många Malmöbor nu erfar bidrar till polarisering och eroderar det journalistiska förtroendet.

Detta är i mina ögon ett allvarligt demokratiproblem.

Eftersom det inte går att länka till min text återger jag den nedan som ett foto från pappersupplagan.